TRÄNINGSSUGET

Nu är jag där, ni vet när man är tillräckligt frisk för att springa men man ”vilar” ändå för man vill  vara helt säker att man är frisk. Så man inte får den där förhatliga baksmällan av att återigen bli tvungen att knappra Alvedon och snorta nässpray. Det är just i dessa lägen träningssuget är som störst.

I varje aktivitet man gör och varje bil tur blir en förtäckt rekning av långpass rundor.  Man drömmer om  massvis med träningstimmar, nya heta träningskläder och prylar som man bara måste ha.Man kan återskapa känsla av att det faktiskt inte är så jobbigt att köra tröskelintervaller med kort villa utan det är bara roligt.

Men det är en hårfin gräns mellan träningssuget och när detta går över till någonting annat, tex när man är sjuk lite för länge då kommer tankarna istället att man kan göra det imorgon istället, det är rätt bekvämt och skönt här hemma och de där intervallerna de var ju fruktansvärda hur kan man vilja utsätta sig för det igen.

Är det bara latheten och bekvämligheten som blir starkare eller har det med endorfinberoendet som avtar att göra?

Diskutera med bänkgrannen.

Bildgooglade på Bekvämlighet och endorfinberoendet.

 

Annonser